Kvällstankar
Jag är en så himla svår människa, men samtidigt en väldigt lättsam tjej som är väldigt jordnära.
Men jag har så mycket problem med mig själv som ställer till problem dygnet runt, med familj, med vänner, med mitt förhållande and so on. Jag har en vidrig separationsångest som ni vet för att jag under flera års tid har fått välja mellan mina föräldrar, fått slitas ifrån mina syskon och nu det senaste; slitas från min syster varannan helg som jag i princip har fostrat. Det är så svårt, att jag inte riktigt vet om någon kan förstå det. Jag kan inte följa med och lämna vid bussen på söndagarna för jag bryter ihop. Jag blir så jävla ledsen och känner att jag lämnat henne och svikit henne.
Och när min kille ska åka iväg mår jag dåligt i en vecka innan för att jag vet att han ska åka utan mig, jag har inga problem med själva grejen att vara själv, utan det är dagarna eller veckan innan som jag blir helt förändrad och blir lättirriterad, gråter, blir som ett litet barn som söker trygghet. För jag är traumatiserad av min barndom.
Jag lider också av en beroendeproblematik. Jag är beroende av andras humör, andras humör avgör hur min dag kommer att se ut. Jag är beroende av andras tankar om mig, beroende av bekräftelse för att ingen ska vara arg på mig, jag är beroende av min pappa och att han alltid går att få tag på; annars får jag oanik. Jag är beroende av att min pojkvän alltid kommer hem efter jobbet eller på avtalad tid; annars brakar helvetet löst för att mina planer inte följs.
Vi åkte iväg över midsommar, jag fick panik för att jag inte skulle ha min vanliga tillgång till toaletten, mina rengöringskrämer, rädslan för att glömma någonting, inte kunna styra över när jag skulle gå på toa och inte kunna gå upp när jag ville, jag blir obekväm när jag ska umgås med killens morföräldrar (där vi sov) och då stannar jag hos min kille. Det är hemskt.
Jag går inte utanför dörren när jag inte jobbar. Jag är BARA hemma och jag hatar att vistas bland folk, jag blir obekväm och svettas och vill bara hem till tryggheten. Mitt liv är så kontrollerat av så många olika saker. Jag har många problem, jag är svinsvår att leva med och jag vet det. Jag önskar att jag var spontan och älskade aktiviteter och fester, men jag kan bara klistra på my social self och låtsas. När jag kommer hem gömmer jag mig och vill inte bli sedd eller hörd.
Vad gör man åt sånna som mig?
Jag måste till exempel ha mina rutiner, om dom rubbas så rubbas jag. Lite aspberger syndrom. Men jag måste göra samma sak varje dag, för att inte mitt psyke ska påfrestas.
Just nu saknar jag min pojkvän och vill inte sova själv.