i will go down with this ship

När tröttheten tar över ens liv. Ens sociala liv. Och jobblivet, och man vet inte hur man ska övervinna den svidande känslan i ögonen som enbart upphör när man låter sig falla i dvala... 
Idag är en sån dag där jag bara känner blä. Bläbläblä och åter blä. Vill göra en drastisk förändring, helst igår. Flytta låångt ut på landet till ett torp, skaffa hund och jobba som kassörska på Ica. Bara komma ifrån alla människor, bilar, polissirener och ambulanssirener som hörs 24 timmar om dygnet. Komiskt nog gör stan mig så trygg också, det finns alltid någon omkring en. Så mycket för- och nackdelar med allting att det bara snurrar i skallen.
Jag sabbar för mig själv på jobbet, det får konsekvenser och jag vet så väl hur bra jag kan prestera. Jag kan och jag vill, men mitt huvud sätter stopp för det och manipulerar mig tills jag knappt vet fram eller bak, ut eller in. 
De som inte har upplevt hur det är att ständigt ha 100 saker på gång samtidigt i huvudet och att försöka sortera upp dessa saker, få färdigt dom och påbörja nästa utan att bli distraherad av allt som försigår runt omkring - ni ska vara så lyckliga. Ni ska inte ta det för givet. 
Blev mycket klagande nu men hösten har mig i ett järngrepp och kramar all energi och motivation ur mig. 
 
Man vill flytta, för att träffa nytt folk och hitta på något annat. Men är för rädd för konsekvenserna, ångesten som kommer komma, otryggheten och samvetet men inte minst av allt - ensamheten. Jag är så kaxig och tror att jag är odödlig men min impulsivitet gör mig också så ont, ibland lönar det sig att använda huvudet och inte bara magen och hjärtat.. Det lilla lilla steget kan bli så himla stort. Det lilla steget in i ovissheten, som jag innerst inne är så himla nyfiken på men för feg för att utforska. Jag vill. Men ändå inte. Har allting utstakat, vet hur allt ska vara och hur jag vill ha det men vågar.inte.släppa.taget. 
Vad ska behöva hända?
Deeptalk, Vardag | | Kommentera |

tillbakablick från 2011-2013

En gång var jag också 14-15 år. Det känns som så längesedan nu, fastän det inte är det. Det är helt otroligt hur mycket man förändras på så, relativt, kort tid. 
Satt idag och funderade över hur längesedan det är mina föräldrar bodde tillsammans, vi åt alltid frukost tillsammans på lördag- och söndagsmornarna som pappa fixade iordning. Han gjorde sin hemmagjorda varma choklad, på ett recept som jag ännu inte fått. Och jag satt framför min stora stenåldersdator (ni vet en sån gammal, tjock vit?) och skrev berättelser så fingrarna blödde... min mor var så stolt över mig på grund av det och tyckte för en gångs skull att jag var duktig på någonting, och jag ÅNGRAR så bittert att jag inte sparat någon av dessa berättelser, för dom var riktigt bra och jag minns så väl vilken terapi det var för mig att få gå in i den världen och skriva om saker jag bara kunde drömma om.. någonting jag fortfarande gör men jag har nog mest stories i huvudet numera - inte så mycket som skrivs ner men det ska det verkligen bli ändring på. Saknar skrivandet väldigt mycket. Få saker som får mig att koppla av så mycket som det. 
Hittade i alla fall lite bilder i mitt arkiv häromdagen på en liten, svart, stöddig och väldigt vilsen tjej. Om jag kunde säga någonting till mitt 15-åriga jag så hade det varit - Allt kommer att bli bra. Och du är fruktansvärt stark och stabil. 
 
 
 
 
Nyklippt - 16 år
17 år, under den tuffaste tiden 
17 år, svart hår och snedlugg. Kommer ihåg att jag var vääldigt mån om mitt utséende under denna perioden. 
Den här bilden säger så MYCKET. Om man tittar på mina ögon så ser man hur utmattad jag var, lystern var liksom borta och jag hade väldigt mycket att bära på. 
Dessa jeans, dessa jeans... revor skulle det vara - och stora! Hade även lösnaglar som jag målade nattsvarta. 
Mina Lennon-brillor som jag var så stolt över. P tycker dock nu i efterhand att dom inte såg kloka ut! 
Knästrumpor, shorts och strumpbyxor var typ det enda jag gick omkring i när jag var 16, 17. 
Under min ätstörningsperiod. FyFAN vad jag såg ut. Jag tyckte dock att jag var så vacker när nyckelbenen stack ut och ansiktet drog ihop sig. Vidrigt nu i efterhand, usch usch usch. Ser ut som en 11åring?
Kan inte släppa blicken från min hand. Bara skinn och ben. 
Här hade jag och P precis blivit tillsammans! Fick låna hans tröja en riktigt kall höstdag så han gick hem i tshirt. Haha, stackarn.. men vad gör man inte för frugan ;-)
 
Sådär hörrni, en liten tillbakablick från 2011-2013! Roligt tycker jag :-)
 
 
Deeptalk, Vardag | | Kommentera |

hemlängtan, vrida tillbaka klockan

Sitter här i mörkret med tända ljus, musiken är på och redigerar bloggisen lite. Blev snabbmat till middag idag, haha usch det blir alltför ofta nuförtiden. Igår gjorde jag dock en riktigt god fiskrätt med ris som jag glaserat i olivolja med persilja och vitlök - riktigt gott!

Jobbade lite idag, annars har jag bara varit som en zombie. Riktigt trött och slö. Vi har ändå haft väldigt härligt höstväder här i Göteborg men trots det så kommer den här hösttröttheten och lägger som ett lock över en känner jag!
Så mitt upp i allt detta har jag en riktigt hemlängtan.. inte efter just min gamla ö jag är uppväxt på och så utan mer närheten till skogen, inte en människa i åsyn och närheten till familj och så vidare. Saknar mina vänner som jag tyvärr träffar aaalldeles för sällan.. stor skam verkligen. När jag bodde hemma så gjorde jag i princip ingenting, gick bara massa promenader och hade det så skönt. Inte för att jag inte trivs med min tillvaro nu, jag älskar mitt liv men jag saknar sensommaren/början på hösten förra året. Då var jag i perfekt balans samtidigt som jag inte visste någonting om någonting. Hade precis stjälpts omkull men lärt mig stå på egna ben och jag inte låta bli att undra hur mitt liv skulle sett ut idag om jag inte valt som jag gjorde. Är det mänskligt att tänka så? Är jag en hemsk människa? 
Blir så nyfiken men precis när jag tänker att livet bara börjat och jag kan göra vad jag vill så slås jag av verkligheten och bara - jag är låst här. Jag kan inte bara vända upp och ner på allting och börja om. Feg - kanske. Jag har ju den fenomenala förmågan att överanalysera precis allting och tänka en gång för mycket. 
Ibland är det bara skönt att reflektera över sin situation och se hur allting är, kan man göra nåt annorlunda för att trivas mer med sig själv och sitt liv? Det är så svårt att leva, ändå finns det ingenting jag älskar mer än just - livet. 
 
 
Deeptalk, Vardag | | Kommentera |
Upp