Agnes Rågdell

Jag känner smärta, i form av frossa, huvudvärk, svullna ögon av allt gråtande, ont i hjärtat på ett oförklarligt vis, det gör bara ont och alla minnen, bilder och saker ligger och strör salt i mina sår. Det är som en ständig påminnelse om allt jag har förlorat. Han kommer aldrig hit mer. Jag får aldrig krama honom och känna värme och trygghet, han är borta. Jag kan inte somna omfamnad av honom på nätterna när jag inte kan sova, jag kan inte ligga på hans bröst och se på film. Jag får se honom med öppna möjligheter att flirta med andra, han är ju inte min längre. Och det är det som gör så fruktansvärt, jävla fittont. Att han inte är min längre.

Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden när vi kysstes för sista gången, när han såg på mig och log.

En gång kanske det blir vi igen, jag ber och hoppas varje dag. Kanske inte. Och då är det så.

Men jag kommer alltid att bevara en plats för dig djupt inne i mig, för allt du har gjort för mig, för all smärta du har lindrat, och för alla gånger  du fått mig att känna mig lycklig. Jag älskar dig, otroligt mycket, för alltid.

Och jag vill att du ska veta att jag har så fruktansvärt ont.