Agnes Rågdell

När tröttheten tar över ens liv. Ens sociala liv. Och jobblivet, och man vet inte hur man ska övervinna den svidande känslan i ögonen som enbart upphör när man låter sig falla i dvala... 

Idag är en sån dag där jag bara känner blä. Bläbläblä och åter blä. Vill göra en drastisk förändring, helst igår. Flytta låångt ut på landet till ett torp, skaffa hund och jobba som kassörska på Ica. Bara komma ifrån alla människor, bilar, polissirener och ambulanssirener som hörs 24 timmar om dygnet. Komiskt nog gör stan mig så trygg också, det finns alltid någon omkring en. Så mycket för- och nackdelar med allting att det bara snurrar i skallen.
Jag sabbar för mig själv på jobbet, det får konsekvenser och jag vet så väl hur bra jag kan prestera. Jag kan och jag vill, men mitt huvud sätter stopp för det och manipulerar mig tills jag knappt vet fram eller bak, ut eller in. 

De som inte har upplevt hur det är att ständigt ha 100 saker på gång samtidigt i huvudet och att försöka sortera upp dessa saker, få färdigt dom och påbörja nästa utan att bli distraherad av allt som försigår runt omkring - ni ska vara så lyckliga. Ni ska inte ta det för givet. 

Blev mycket klagande nu men hösten har mig i ett järngrepp och kramar all energi och motivation ur mig. 

 

Man vill flytta, för att träffa nytt folk och hitta på något annat. Men är för rädd för konsekvenserna, ångesten som kommer komma, otryggheten och samvetet men inte minst av allt - ensamheten. Jag är så kaxig och tror att jag är odödlig men min impulsivitet gör mig också så ont, ibland lönar det sig att använda huvudet och inte bara magen och hjärtat.. Det lilla lilla steget kan bli så himla stort. Det lilla steget in i ovissheten, som jag innerst inne är så himla nyfiken på men för feg för att utforska. Jag vill. Men ändå inte. Har allting utstakat, vet hur allt ska vara och hur jag vill ha det men vågar.inte.släppa.taget.