klargöra för sig själv
Jag har nog gjort rätt i att diagnostisera mig själv, jag har inte vanlig PMS varje månad, det eskalerar utav bara helvete och jag mår fruktansvärt dåligt med spänningshuvudvärk, okontrollerbart gråtande, det kan komma när som helst och ibland inte ens ha en anledning, ett fruuuktansvärt humör, svårt att förklara mina humörsvängningar dessa tider men jag känner faktiskt inte igen mig själv. Jag blir tystlåten, fräser, är extremt uppkäftig/tyken/dryg whatever. Går minsta lilla emot mig så lägger jag ner verksamheten helt och hållet.
Många av min och pojkvännens bråk är grundade på min pms. Vi har vart nära på att göra slut flera gånger för att jag inte kan behärska mig. Jag blir otrevlig.
Så, nu har jag gjort lite research, gjort olika internettester och kommer fram mer eller mindre till att jag lider av PMDS.
Jag ska därför boka tid på vårdcentralen för att få tabletter mot detta, för det är inte påfrestande bara för min ommgivning. Tänk er då hur jag har det, med sömnlöshet, trötthet, huvudvärk, fruktansvärt nedstämd och ledsen, i enormt behov av närhet och bekräftelse, säger min pojkvän minsta lilla grej som jag tycker var drygt sagt så brakar hela min värld ihop. Och han förstår ju inte det, och då blir jag ännu argare och ännu mer otrevlig.
Det kan vara såhär; ena minuten ligger jag och gosar med honom, sen lyssnade han bara med ett halvt öra på vad jag sa, då blir jag flyförbannad och säger att han lyssnar då fan aldrig på vad jag säger, han blir upprörd och ledsen eftersom han inte menade att verka sådan, jag surar i 15 minuter, sen kommer jag krypandes tillbaka och vill gosa bort bråket.
Asså, hurfan kan jag leva med detta?
Och sen tänker man ju naturligtvis den förbjudna tanken, det som inte får hända; tänk om han letar efter någon annan som är glad jämt och inte har sjuka pmsbesvär?
Många av min och pojkvännens bråk är grundade på min pms. Vi har vart nära på att göra slut flera gånger för att jag inte kan behärska mig. Jag blir otrevlig.
Så, nu har jag gjort lite research, gjort olika internettester och kommer fram mer eller mindre till att jag lider av PMDS.
Jag ska därför boka tid på vårdcentralen för att få tabletter mot detta, för det är inte påfrestande bara för min ommgivning. Tänk er då hur jag har det, med sömnlöshet, trötthet, huvudvärk, fruktansvärt nedstämd och ledsen, i enormt behov av närhet och bekräftelse, säger min pojkvän minsta lilla grej som jag tycker var drygt sagt så brakar hela min värld ihop. Och han förstår ju inte det, och då blir jag ännu argare och ännu mer otrevlig.
Det kan vara såhär; ena minuten ligger jag och gosar med honom, sen lyssnade han bara med ett halvt öra på vad jag sa, då blir jag flyförbannad och säger att han lyssnar då fan aldrig på vad jag säger, han blir upprörd och ledsen eftersom han inte menade att verka sådan, jag surar i 15 minuter, sen kommer jag krypandes tillbaka och vill gosa bort bråket.
Asså, hurfan kan jag leva med detta?
Och sen tänker man ju naturligtvis den förbjudna tanken, det som inte får hända; tänk om han letar efter någon annan som är glad jämt och inte har sjuka pmsbesvär?
Sen blir det ju så när man gaskar upp sig lite... att allting som man håller inne i ett förhållande, pratmässigt då, kommer ut i en helvetes fart i nåt av alla mina 100 raseriutbrott.
Svartsjuka, som jag tyvärr också lider av, jag blir kontrollerande och kräver nästan att min pojkvän inte ska göra vissa saker, och just då ser jag det inte, för jag är så upptagen med att hålla kvar honom hos mig. Han är det största som hänt mig, och det finaste och vackraste och jag älskar honom så fruktansvärt mycket och jag uppskattar honom så fruktansvärt mycket. VARFÖR har jag då så svårt med att låta honom vara ifred och göra sina grabbgrejer utan att jag ska terrorisera honom via telefon?
När jag lägger upp det såhär och skriver ut hur jag tänker, så blir jag nästan rädd att jag är sjuk på nåt sätt. Men jag tror egentligen bara att det har med kärlek att göra. Jag älskar min pojkvän till oändligheten, jag respekterar honom och upskattar honom för allt han gör för mig, han står ut med mig - bara det är värt en stående ovation. Han är toppenfin min karl, och hur jag ska klara av mina personal issues är en annan historia. Kanske bara koppla bort?
Det är svartsjukan som är det värsta, det är det sjukaste jag varit med om. Jag blir så paranoid att jag sitter med magont och håller telefonen i handen beredd att skriva ett hotsms att han ska passa sig. Okej, kanske inte så allvarligt. Men jag blir så orolig, pga andra saker som hänt.
Svartsjuka, som jag tyvärr också lider av, jag blir kontrollerande och kräver nästan att min pojkvän inte ska göra vissa saker, och just då ser jag det inte, för jag är så upptagen med att hålla kvar honom hos mig. Han är det största som hänt mig, och det finaste och vackraste och jag älskar honom så fruktansvärt mycket och jag uppskattar honom så fruktansvärt mycket. VARFÖR har jag då så svårt med att låta honom vara ifred och göra sina grabbgrejer utan att jag ska terrorisera honom via telefon?
När jag lägger upp det såhär och skriver ut hur jag tänker, så blir jag nästan rädd att jag är sjuk på nåt sätt. Men jag tror egentligen bara att det har med kärlek att göra. Jag älskar min pojkvän till oändligheten, jag respekterar honom och upskattar honom för allt han gör för mig, han står ut med mig - bara det är värt en stående ovation. Han är toppenfin min karl, och hur jag ska klara av mina personal issues är en annan historia. Kanske bara koppla bort?
Det är svartsjukan som är det värsta, det är det sjukaste jag varit med om. Jag blir så paranoid att jag sitter med magont och håller telefonen i handen beredd att skriva ett hotsms att han ska passa sig. Okej, kanske inte så allvarligt. Men jag blir så orolig, pga andra saker som hänt.
Men, med nåt ont kommer någ gott, eller hur?
Och det är nu jag kommer fram till vad jag är för en människa, det blir klarare och klarare för varje gång.
Jag är vanligtvis en väldigt medgörlig människa. Jag gör som jag blir tillsagd, accepterar att folk kör mig (fyskam) och bryr mig egentligen inte så mycket om vad folk tycker om mig.
Men, i och med att jag sätter ner foten betydligt mer när jag har pm(d)s har folk börjat häpna över min attityd.
Jag är en väääldigt målmedveten, "raka rör" tjej som inte tar nån skit, jag slickar ingen röv och jag gör precis som jag vill när jag känner för det. Allt eller inget, på eller av. Och det har lite med min depression att göra, jag har blivit sådan för att jag måste veta för att kunna planera mitt liv, mina dagar osv. Raka rör, inget dravvel, (förstår alla vad det betyder? In case of: dravvel = vela)
Jag är vanligtvis en väldigt medgörlig människa. Jag gör som jag blir tillsagd, accepterar att folk kör mig (fyskam) och bryr mig egentligen inte så mycket om vad folk tycker om mig.
Men, i och med att jag sätter ner foten betydligt mer när jag har pm(d)s har folk börjat häpna över min attityd.
Jag är en väääldigt målmedveten, "raka rör" tjej som inte tar nån skit, jag slickar ingen röv och jag gör precis som jag vill när jag känner för det. Allt eller inget, på eller av. Och det har lite med min depression att göra, jag har blivit sådan för att jag måste veta för att kunna planera mitt liv, mina dagar osv. Raka rör, inget dravvel, (förstår alla vad det betyder? In case of: dravvel = vela)
Jag tar ordspråket "behandla andra som du själv vill bli behandlad" på största allvar. Jag är generös, medgörlig, trevlig och bemöter de flesta med ett glatt leende. Dock är det lite av en synd att vara för snäll, för folk tar en för givet. Jag har hela mitt liv varit ett slags andrahandsval bland kompisar och så. Vilket har gjort mig till en ganska ensam person, men jag har inga som helst problem med det. Jag älskar att vara ensam med min familj, tv:n och datorn.
Folk ser mig nog som en fördomsfull, präktig idiot ibland. Jag har mina åsikter. Där jag kommer ifrån (minsta samhället nånsin) är det trender som kommer och går. Just nu är trenden att vara feminist. Okej. Feminst alltså. Alla brudar i skolan hyllar och knäböjer för denne Gudrun Schyman, och visst, hon har en del bra grejer att säga men jag lägger inga större värderingar i vad hon säger. Jag håller heller inte med om allt, för jag tycker att en del av feministdravvlet är smörja, kvinnor tycker synd om sig själva för jag tror egentligen inte att det är en sån enorm klyfta mellan kvinnor och män. Hata hata hata på nu tjejer men min åsikt kvarstår. Trots era hattankar.
Sen har det också förmodligen med att göra att jag inte är särskilt insatt i feminism, men det får ju stå för mig. Jag är inte superintresserad faktiskt. Jag jobbar, jag får lön, och jag spenderar den. Sen ger jag faktiskt blanka fan i om jag tjänar några kronor mindre än min pojkvän kommer göra, more money helt enkelt.
Sen har det också förmodligen med att göra att jag inte är särskilt insatt i feminism, men det får ju stå för mig. Jag är inte superintresserad faktiskt. Jag jobbar, jag får lön, och jag spenderar den. Sen ger jag faktiskt blanka fan i om jag tjänar några kronor mindre än min pojkvän kommer göra, more money helt enkelt.
Men, med sanningen i handen så är jag en väldigt trevlig tjej som alla borde träffa. Jag bryr mig om människor, jag vill hjälpa till, vara tillgänglig och jag tycker om att umgås med människor i lagom portion. Jag är verkligen ingen festnisse som har krogen som andra hem och vin som favoritdryck. Jag är en riktig hemmatjej som gillar myskvällar med godis i soffan och mjukisbyxor med min favoritperson. Jag ÄLSKAR att bli bjuden på middag, jag ÄLSKAR att bjuda folk på middag, jag gillar att bli lite lullig med ett gäng vänner och snacka skit och skratta åt sånt som egentligen inte är roligt. Jag älskar harmoni och lugn, inte ha så mycket planer. Jag gillar att vara fri.