Agnes Rågdell

Nuförtiden kommer ångesten allt oftare och slår mig med sina bestämda, hårda slag rakt i magen och över bröstet. Jag för händerna över huvudet och hukar mig för att slippa se, och försöka att inte känna. Men det gör ont. Den skrattar åt mig. Hånar mig. Ser på mig och spottar i mitt ansikte, vilken värdelös idiot. Det blir inte bättre än såhär. Göm dig. Ingen skulle sakna dig.

Jag har blivit expert på att stöta människor ifrån mig. Jag orkar inte drama och all energi som går åt att upprätthålla relationer, därför försvinner dom. Jag kan inte vara den vännen jag så gärna vill. 

Jag mår faktiskt väldigt dåligt över hur många av mina vänskapsrelationer har blivit, ingenting det vill säga. Dom har avtagit, försvunnit och det är mitt fel. Det är jag som har valt att låta dom gå och jag har inte stoppat det. Det tär. Det gör ont. Jag är ensam. Igen. Jag har ingen. Och jag är så arg på mig själv för att jag tillåtit det att ske, att min ångest och min sjukdom tagit över allting. Har så mycket jag vill säga till alla, har så mycket gråt som försöker slå sig ut men min apati ställer sig ivägen. Bildar en tjock betongmur för mina ögon som tårarna inte förmår sig att slå ner. Jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Och till alla som jag har låtit försvinna, som är besvikna på mig, som kanske till och med hatar mig. Förlåt. Förlåt mig för allt jag orsakat. Jag vill inget hellre än att ha er nära, få vara en del av allt igen.