man vill och man vill, men vad händer?

Som sagt så är jag inne i något slags vakuum. Jag lever liksom inte här och nu, utan fokuserar på vad som komma skall, hur jag ska lösa min ekonomi, hur jag ska lösa ett jobb i framtiden när jag inte ens klarar av en hel skoldag, hur jag ska ha råd att skapa ett hem som är mitt och som jag trivs i, om min kille lämnar mig (gud förbjude) vad gör jag då? Kommer jag klara av att leva ett liv ensam? Kommer min depression bli värre med tiden om jag fortsätter vägra antidepp? Jag vet tamejfan inte ett skit om min framtid och det skrämmer mig mer än vad någon någonsin kommer kunna ana. Jag som är en kontrollmänniska ut i fingertopparna klarar inte av den här ovissheten som kommer med student/tonårslivet. Jag vill veta till punkt och pricka vad som kommer hända med mig, kanske för att jag vill ha ett lugn i kroppen och veta vad som väntar, kanske för att kunna sova om nätterna, kanske för att slippa spänningshuvudvärken, stela muskler, nackspärr, ryggont osv osv osv.
Det känns, som jag beskrev det för min psykolog för ett år sedan, som om jag har ett grått filter över ögonen. Jag ser inte världen, och världen ser inte mig. Jag känner mig som en hjälplös sill som hamnat i nät och vet att den kommer kvävas av luften. Skillnaden mellan mig och sillen är att jag fastnat i en massa måsten och krav, och kommer kvävas av pressen.
Hur mycket jag än försökt med självhjälp vid depression så verkar det i längden inte fungera. Delmålen som jag sätter upp fungerar vissa dagar, men när man vaknar av sig själv med ångest 1 timma innan larmet ringer och det bara vänder sig i magen av blotta tanken på att gå upp och se mitt gråbleka ansikte i spegeln och mitt toviga hår gör mig komplett galen.
Jag vill krypa ur min kropp. 
 
Vardag | |
Upp