SOMEBODY SAVE ME
Hemkunskapen: Fick en sån här "nedåt puff" när vi gick igenom pengar, boende, livet efter skolan osv. Jag som alltid haft som ambition att dra härifrån efter skolan fick mig en känga mellan ögonen när jag insåg att livet inte riktigt var så lätt som jag inbillat mig. Jävla inbillningar. Men, något jag kan stoltsera mig med är min vilja, så jag tror det kommer lösa sig iallafall. Men man mår så otroligt dåligt när man ser vad min mamma/pappa betalar för mig hela tiden... pengar rullar inte in som matvarorna gör på rullbanden i affären liksom.
Gymnasiet, detta eviga tjat om gymnasiet. Jag har alltid vetat vad jag vill, inom vilka ramar jag vill befinna mig i, men inte hittat någon linje som fick mina ögon att poppa ut... Eller ja, jag har hittat linjen men har inga möjligheter att gå den pga mitt boende. Vilket jag sörjer, jovisst. Ingen idé att hänga läpp för det nu i alla fall. Men så pratade jag med tjejerna i min klass, alla (majoriteten) ska gå på andra ställen och göra nåt kul, en skulle till grannkomunen, en skulle till Göteborg (ska ta upp det) och en ska till Örebro. Har aldrig varit i Örebro så det kan jag inte uttala mig om, men fatta vilken känsla att bara dra och hitta på nåt nytt? Kommer inte få uppleva det eftersom jag till 99 % chans blir kvar här..
Men jag vill åka till Göteborg, gå en line på Hulebäck, träffa sköna människor, nya människor och lära mig mer om mig själv. Utnyttja mina kunskaper liksom! Men nejdå. Nej nej nej nej. Å andra sidan kommer jag nu att få gå på en ny skola, en nybyggd alltså, men det är samma människor (i princip) och kommer antagligen få gå nån meningslös linje som jag egentligen inte har sååååååån lust på. HUR KUL?! -.-
Men man intalar sig att det blir bra i längden, jag kommer iallafall ta studenten och bli färdig nån gång jag också, dock kan min inställning på skolan just nu vara helt åt helvete, jag har ingen lust överhuvudtaget att dra dit på mornarna och vill mer än allt annat slippa vara nån tönt som springer runt och ska vara "neutral", alltså knipa käft för när jag väl pratar så häpnar folk och jag gör lätt narr av mig själv.
Hamna vi off topic nu? Yeeaah.
Anyway.
Vad jag försöker säga är att jag är förbannat avundsjuk på den människan som får lov att gå en linje i Göteborg och att personen i frågas familj är villig att flytta. Jag personligen är inte redo att bo själv på ett studentboende, skulle för den delen aldrig pallat att dela kök och vardagsrum med nån... holy cow. Men ja, jag är glad för den personen, det är jag verkligen. Om det blir så.
Och till er som har er bv bredvid er i skolan, be happy for fuck sake asså. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt tänka mig hur det vore och ha Angelica med mig i skolan, jag hade förmodligen inte suttit och klagat som en och annan pantad pappskalle här, man kan komma i mjukisar och en förstor tjocktröja och ändå bara sega igenom skolan med nån vid sin sida. Något jag saknar...
Men anyhow, let's leave gymnasiesnacket.
Något som jag mer stör mig på är träning/kost. Jag vill träna som en nörd, på egen hand, pallar inte lagsporter och friidrott osv. Men jag vill gå på typ Zumba, aerobic, nåt i den stilen och bli snyggt, vältränat, smal. Vill få bort mina kurviga ben (jag säger att dom är det, för dom är inte "smala", för jag tränar inte. Alltså = kurviga) men när man bor såhär off där byns enda invånare är individer på 60-90 bast så är inte urvalet detsamma som om jag bott i en större stad. Måste skylla på det, för så är det. Och jag han inte springa 650 meter ner till hamnen och upp igen för det blir ingen träning... sååå. Hej vältränad unge sommaren 2011 (Y) - kommer inte att hända men.. Ja. Skämmas över ens egen kropp borde vara straffbart, egentligen, men jag kan inte låta bli att bli äcklad över den ibland asså. Skyller mig själv, för jag kan på sätt o vis förändra situationen men vafan skulle det hjälpa?
Oro. Katarrmage. Tankar som flyger iväg till hockla pockla (?)... känner någon igen sig? Jag är en "tänkande" människa har jag fått höra av både konfa-prällen och lärare... men jag kan säga att det är på gott och ont. Jag tänker alldeles för mycket och har jag tråkigt kan jag sitta med tankar beyond heaven. Brukar oftast sluta på något konstigt sätt i ångest.. men det får man väl leva med.
Ett bra exempel på en fritidslös, missförstådd, hopplös, tänkande människa. Sorgligt kan tyckas, men that's the case.
Och folk som försöker säga till mig hur jag ska bete mig, snälla? Sköt erat eget skitliv, sup bort det, knulla väck det, gör vadfan ni vill men jag vet precis vad som händer i mitt liv, vad som kommer hända och hur jag på enklast sätt ska ta mig ifrån det (alltså hur jag enklast ska få det som jag vill ha det).
Jag har världens bästa vän, som jag träffat på nätet, God's will möjligtvis men vem bryr sig? Jag är uppriktigt sagt ledsen för er skull som inte har det. Jag är å andra sidan oerhört lycklig att jag har möjligheten att ta mig till två harar ibland och ha askul.
Men livet svajar, jag är piss stressad och oerhört orolig. Men det ordnar sig. Jag fixar ihop nåt.... .. ... Ballt.
Älskar dej agnezo, vi fixar det<3 men det här skrämde byxorna av mej.. fan alltså.