Agnes Rågdell

Okej, detta var andra gången jag förlorade någon som jag stod väldigt nära, nämnligen min mormor i cancer. Sent inatt ringde mamma hem och berättade, och sen dess grät jag till klockan 5 på morgonen - konstant. Jag vet inte vad jag ska ta mig till i sådana situationer!! Att förlora någon bara sådär, någon som alltid har funnits där, andats..bara varit där! Man får en rejäl tankeställare när man förlorar någon så, man tänker att man fan ska vara tacksam för dem stunderna man har tillsammans. Okej, mormor var 81 år gammal, men gud, en sån frisk människa har jag aldrig sett! Hon körde bil, gjorde pannkakor, gick promenader, städade och stickade, haha, ja allt som en såkallad mormor ska hålla på med :)
På två månader gick det verkligen käpprätt utför. Men inte en enda tår fällde hon, hon klagande inte en enda gång. Det enda hon sa var något i stil med: "jädra skitt jag har fått. Jäddra skitt"
Men jag trodde aldrig att det skulle gå så fort. För fyra årsedan gick min morfar bort i cancer också. Men då var min nyfödda lillasyster 3 dagar och det var fullt upp, och jag var 10 bast. Man förstår inte då.
Jag är så himla trött på sjukdomar och speciellt cancer, för man lider nåt så otroligt! Och jag tar så extremt hårt på när någon dör. Oavsett närstående eller ej, kan tyckas vara lite märkligt, men jag känner medlidande, extremt medlidande och jag avskyr det
Men jag bär dem med mig långt inne i huvudet och djupt nedgrävt i hjärtat. Alltid alltid finns dem med mig.

Man lär sig en ordentlig läxa när man förlorar någon/ra på det viset. Jag lär mig för varje gång att verkligen uppskatta folk, trots dåliga sidor och eller personlighet.


Mormor, glöm aldrig att du alltid finns med mig.
Morfar, jag älskar dig nåt så otroligt. Nu är ni tillsammans igen.
Michael, ta hand om dem åt mig, jag älskar dig.